Sitter just nu och irriterar mig på grannarnas retromusik som dunkar i köksväggen. Jag orkar inte lyssna på "Y.M.C.A." Det cirkulerar små bananflugor runt disken. Men jag har gillrat en fälla. Snart ska alla de små liven dö.
Tanken var nog med mitt senaste inlägg att jag skulle starta upp allt igen. För min egen skull. Men det blev inte så. Sket nog i det, för min egen skull. Mycket har hänt sedan dess.
Vi tar det i så kronologisk ordning som möjligt:
Emmaboda - Det känns som 2009
Det var jätteroligt och bäst på hela festivalen var
BOB HNUD (ja, medveten felstavning, deras nya grej). Jag, Helena och Christopher stod längst fram och kämpade för våra liv. Det var så värt all svett och smärta. Man ska stå längst fram och ta på Tomas svettiga bröst då det är publikrekord. Jag tror absolut att både Helena och Christopher är villiga att hålla med mig.
Ni kan ju själva se hur glada vi var.
Efter Bob Hund spelningen bestämde vi oss även för att stå längst fram på Markus Krunegård. Mest bara för att. Sagt och gjort, längst fram bredvid 14åringarna blev det. Dessa 14åringar som taffsade på funktionärerna, skrek "du är snygg", sprutade vatten och kjedjerökte. Det var ju knappt att man märkte att de var 14 år.
Ska man kommentera spelningen i sig anser jag att den var ganska tråkig. Man visste vad man skulle få och fick det. Inga konstigheter men eller inte särskillt intressant.
Den mest sjuka upplevelsen var när vi såg Adrian Lux.
En mer patetiskt och pinsam konsert får man leta efter. Adrian spelade som sista akten på hela festivalen. Folk var party, trädgården är liten och intim, det är fest. City har precis gått av scenen, vi stod långt fram under den spelningen och bestämmer oss för att stå kvar. Vi står även på den här spelningen och håller fast i kravallstaketet.
Det är nu det sjuka börjar. Ljuset på scenen finns inte och istället kommer det rök. Musiken i sig var bra, tjejen som sjöng var duktig osv osv. Men så bestämmer sig den knubbiga sidekicken för att testa en sak. Han ska säga "Adrian" och vi ska svara "Lux". Jag dog. Där står man inklämd och folk gör en illa för att de vill ta ens plats. Man kan inte backa, det är omöjligt att ta sig någonstans och så ska man skrika "luuuuuuuuuuuuuux". Det tog aldrig slut. Ofrivilligt började jag känna mig som de där 14åringarna vi stod bredvid under Krunegårds spelning. Man svarade bara för att det inte skulle bli pinsamt för den stackars, Adrian.. LUUUUUUUUUUUUX... Mer ovärt än så kan det faktiskt inte bli.
Det här är taget en av mornar.
Dock tror jag vi såg ut så efter Adrian lux också.
Sedan såg vi även:
2manydjs (live)
The Wombats
Bob Hund
metronomy
Familjen
Markus Krunegård
The Pains Of Being Pure At Heart
Late Of The Pier
Parken
Agnostic Front
Skansros
adrian lux
Jonathan Johansson
Name The Pet
florence valentin
Nordpolen
Does It Offend You, Yeah?
Joel Alme
Avner
Moderat Likvidation
Franke
Hajen
Moofish Catfish
Palpitation
the baboon show
City
Monde Yeux
Tack och bock, samt vi ses nästa år. Då fittcampet återvänder!
- Sen flyttade jag ihop med Christopher i sthlm och började plugga på Södertörns Högskola -
POPAGANDA!
Kom dit med fantastiska förväntningar. Det var roligt, men på något sätt hade förra året mer att erbjuda. Sen så fick jag ett bröllopsfotojobb på lördagen. Vilket gjorde att jag struntade i halva popaganda och missade det jag egentligen ville se mest, dvs, SKWBN och Masshysteri.
Den största överaskningen var iaf att Deportes var bra live. Har inte sett dem live innan trots att jag lyssnat på dem sporadiskt sedan 05. I övrigt ingen specielt som hände mer än en trevlig kväll med (nästan) alla gamla fina uppsala människor.
Den 2 sept besökte jag och Christopher
Lilla Hotelbaren och såg Teodor Jensen.
Det var realeas för hans nya skiva och till min förtjusning var Per "Ruskträsk" Johansson med och spela. Jag tackar ödmjukast för att Fritz Cornor har 18årsgräns för medlemmar. Allt blir så mkt roligare då. Nina Ramsby befann sig också i lokalerna, hon satt mitt emot oss ett tag och jag gjorde allt för att inte stirra för mkt. Ville säga något om att hon gör fantastisk musik, men det kan lätt bli lite småsmörigt. Så jag lät bli.
Den 3 september besökte Ellen sthlm.
Jag, hon, Christopher och Fabian förfesta och såg Passion Pit på Debaser Slussen. Det var bra, ingen tvekan om det. Men där och då kände jag hur det var så längesedan jag verkligen såg något som gav mig gåshud och fick mig att bli tokig. Det senaste spelningarna man varit på har blivit rutin, bara för att, det är roligt att lyssna på livemusik.
Ni kan läsa vad Fredrik Strage tyckte om spelningen här. Ellen håller nog absolut inte med honom. Inte jag heller, men särskilt överimponerad var jag inte. Dock var det fint i alla fall.
Sen har det varit diverse besök på Fritz Cornor.
Samt Efterklang den 18 Sept. Något i en klass för sig. Mer makalösa musiker till att framföra livemusik är nog svårt att hitta. Jag och Christopher hälsade på Veronica och henns pojkvän i Malmö. Levde livet och åt falafel. Det var underbart och jag ämnar återvända så fort jag kan!
För Word har jag recenserat The Mary Onettes nya skiva. Vilket betyder att jag hört den trots att den inte släpps förens i november.
LYCKA! OCH NÖRDIGT! OCH LITE SMÅ TÖNTIGT! MEN LYCKA!
The Mary Ontettes - Islands
5 av 5.
När sista tonen på skivan klingar ut sprider sig en varm känsla i kroppen. Alla förväntningar jag hade innan har infriats. Bandet har jämförts med The Jesus and Mary Chain och The Cure och visst kan man fortfarande känna varifrån de fått sina influenser. Men skivan är så lysande att jag inte orkar dra några liknelser och namedroppa band till höger och vänster. Det är en utveckling som man bevittnat. The Mary Onettes har tagit det som var bra från sin första skiva och gjort det ännu bättre. Skapat en imponerande helhet utan att falla på mållinjen. Det var längesedan jag kände sådan eufori över ett stycke musik. Precis vad som behövs när vintern väntar.
SLUTLIGEN!
Det sista jag har att säga är att jag och Christopher var på Landet i onsdag och såg JJ´s första stockholmspelning. Mitt hjärta dunkade extra hårt då vakten kollade leg men släppte in mig trots att det var 20årsgräns. Man fick hålla minen för att inte se alltför barnsligt glad ut. Väl inne i lokalen var det knökfullt och jävligt varmt och äckligt. Men vi stod kvar längst fram.
Här är Fredrik Strages recension i DN och PSLs rapport. Har kommenterat båda inläggen. Mest för att jag kände att det var viktigt att delge alla de andra som inte såg något, vad som faktiskt hände.
PSL-kommentar:
Det var så varmt att man kunde dö. Det som hände på scen var att tjejen,som tydligen heter Elin, satt ner på en stol och sjöng med inlevelse. Efter någon låt hoppade en kille upp och började slå på diverse musikinstrument. Hans Mamma stod precis bredvid mig och min kille. Hon hoppade mest av alla i publiken och såg nästan ut att vara rörd till tårar av det som hände på scenen. Hon ropade hans namn, Nisse, ett antal gånger och någon meter bakomstod pappan och filmade. De båda i bandet viskade åt varandra på scen och sångerskan verkade mest besvärad över att det var sådant dåligt ljud, medan hon smuttade på sin Heineken. Mot slutet vinkade hon upp fem stycken som ställde sig och dansade på scen. Tre killar och två tjejer. Tjejerna, som mest dansade med varandra verkade upprymda och killarna stod mest i ring och tittade på. Sedan gav hon alla fem varsin kram och lämnade scenen bakvägen, via branddörren. Jag såg aldrig vart Nisse tog vägen. Men jag kan tänka mig att han tog samma väg som Elin. Det sista jag hör hans mamma säga är att hon ska fråga honom ifall han ville ha någonting från bilen.
En kort resumé.
\Emma
Detta får avsluta det kanske alltför långa blogginlägget.
Jag ber så mkt om ursäkt och önsker dig ett gott liv.
Imorgon väntar Debaser Slussen, Fritz Cornor, MAKTHAVERSKAN.
Adjö.
